Så kom då dagen som hela Matsverige sett fram emot i nästan tre år. Igår lämnade regeringen över sin proposition om en ny livsmedelsstrategi för Sverige. Fler jobb, bättre lönsamhet och ökad produktion, var några av målen.  Så hur löd de skarpa förslagen? ”Vilka förslag?” frågade omvärlden förbryllat.

Den 30 januari 2017 var dagen som hela den hårt pressade matbranschen hade sett fram emot sedan den nya, svenska livsmedelsstrategin först togs upp i regeringsförklaringen 2014. Tre år senare var spänningen på topp. Att en strategi vilar på en överenskommelse mellan 7 partier lät extra löftesrikt. Likaså de förhandsaviserade målen om fler jobb, ökad produktion, mer svenskt kött åt svenskarna och fler och hållbarare grödor på åkrarna. Så, hur löd de skarpa förslagen från regeringen som ska leda fram till allt detta år 2030?

”Plötsligt framstod de mytologiska oraklen i Delfi och deras gåtfulla, nonsensartade profetior som stringenta och klara som friskt bäckvatten, jämfört med vad de sju partierna har lyckats prestera.”, skriver journalisten och debattören Ann-Helen Meyer von Bremen i bloggen Hungry and Angry.

”Det är nog ingen överdrift att säga att strategin inte gör skäl för att kallas en livsmedelsstrategi”, sammanfattar bonden, konsulten och författaren Gunnar Rundgren efter att mycket ingående ha analyserat regeringens utfästelser på sin blogg Trädgården Jorden.

Så vad var det egentligen som presenterades i går?

Först, ett övergripande mål (i korthet):
”En konkurrenskraftig livsmedelskedja där den totala livsmedelsproduktionen ökar, samtidigt som relevanta nationella miljömål nås, i syfte att skapa tillväxt och sysselsättning och bidra till hållbar utveckling i hela landet.”

Därefter, tre strategiska områden (i korthet):

1. Regler och villkor:Reglerna ska bli enklare att följa och skatte- och avgiftslättnader ska införas för att matproducenter i alla led ska kunna nå det övergripande målet. Eller, för att använda Buchts egna ord i går: ”Det ska vara lätt att göra rätt”.
2. ”Konsument och marknad: Den svenska exporten ska främjas och konsumenterna ska kunna göra medvetna och hållbara val.
3. Kunskap och innovation:Ska fokusera på ökad produktivitet, innovation samt hållbar produktion och konsumtion av livsmedel.

– Det är en historisk dag i dag. (…) Det yttersta målet är att livsmedelsproduktionen i vårt land måste öka. Det är unikt, det är historiskt, inledde landsbygdsminister Bucht sitt tal under gårdagens pressträff på Rosenbad.

Få lär argumentera emot Bucht angående att produktionen ska öka, men var det en unik livsmedelsstrategi som presenterades? Eller ens en strategi över huvud taget?

Nej, menar alltså Gunnar Rundgren – eftersom själva ordet ”strategi” innebär att man enas om HUR man ska uppnå ett mål. Gunnar Rundgren analyserar i ett blogginlägg noga hur de sju partierna förhåller sig till de olika punkterna i strategin och kommer fram till att de inte alls har samma syn på hur man uppnår målen. Vilket, menar han, bekräftar att det inte är någon strategi man har kommit överens om.

– Det är bra att vi nu brett kunnat enas om de långsiktiga målen för livsmedelsstrategin, men jag vill vara tydlig på att det inte innebär att vi har samma syn hur vi ska ta oss dit, säger exempelvis liberalernas Lars Tysklind i ett pressmeddelande.

De två debattörerna är inte ensamma om sin kritik. Åtskilliga aktörer och organisationer hade redan i samband med regeringens förhandsavisering den 16 januari gått ut och efterlyst skarpa förslag, och i går var besvikelsen uppenbar.

”När regeringen och delar av oppositionen nu presenterar den gemensamma livsmedelsstrategin står det klart att det krävs mer konkreta mål och insatser för att stärka utvecklingen inom hela livsmedelskedjan”, skriver Naturskyddsföreningen.

LRF, Lantbrukarnas riksorganisation, menar visserligen att de är övervägande positiva till innehållet, men skickar samtidigt en uppmaning till regeringen att omgående påbörja förändringsarbetet. Förtroendet för att målen faktiskt ska infrias tycks med andra ord inte vara helt solitt.

WWF, som med tiden utvecklats till en mat-maktfaktor i Sverige, uppger att de ”saknar klara besked om hur maten vi äter ska bli mer hållbar samt tydliga ställningstaganden om hur målen ska leda till konkret handling.”

Ann Helen Meyer von Bremen går så långt att hon menar att det enda konkreta är att avskaffa ett skarpt mål när det gäller ekoproduktionen. Detta instiftades redan 1994 när riksdagen enades om att minst 10 procent av arealen skulle vara ekologiskt odlad senast vid sekelskiftet. Detta mål följdes av nya procentsiffror och att 25 procent av den offentliga konsumtionen skulle vara ekologisk, vilket bland annat fick en oerhörd påverkan på andelen ekologisk råvara i skolrestauranger, på äldreboenden och så vidare.

”Tänk om politikerna hade vågat sätta en siffra”, funderar Ann Helen. “Sverige ska ha en självförsörjningsgrad på 60 procent”. Eller ett skarpt mål överhuvudtaget – både för det konventionella och det ekologiska jordbruket.

Men några sådana mål vågar alltså inte dagens politiker sätta. Frågan är varför? Tvivlar de på sin egen förmåga? Att omvärlden tvivlar är glasklart.